2010-10-31: Avslutning på valpkursen
Sedan kom det moment som INTE gick särskilt strålande, utan snarare tvärt om: Alla fyra valpar/unghundar som deltog under dagens träff fick leka gemensamt, och vi ägare skulle sedan kalla in våra respektive hundar. Det gick bra för två av ägarna, men för oss andra gick det inte alls. Perla och Diesel (som alltså är den vita herdehunden) hade fruktansvärt roligt tillsammans, och struntade högaktningsfullt i sina båda mattar... Just snygg avslutning på kursen! Men, men, det är bara att ta skeden fint i mun, eller hur man brukar säga, och inse att detta helt enkelt är något vi behöver öva mer på, så Mija (som Diesels matte heter) och jag bestämde träff redan på onsdag för att helt enkelt anta utmaningen.
Sammantaget kan jag i alla fall säga att jag är mycket glad att jag anmälde oss till kursen. Perla går nu prickfritt i koppel, samt är jätteduktig på att även följa direktiv lös; hon lyssnar perfekt på vänta, sakta, hitåt och stanna. Och även kom hit när inte Diesel är i närheten... ;-)
Här syns mitt och Perlas diplom (läs gärna VÄL genomförd valpkurs ;-))...
...och här syns en (efter kursen) trött Prinsessan på Ärten!
2010-10-28: Om en känslosam vecka...
Denna vecka har inneburit så väl besvikelse och oro som glädje och meningsfullhet. Om vi ska börja med det negativa så var det så att Sander var och badade med sin klass i badhuset, och där tappades hans insulinpump bort. Skolan hade ingen aning om var den hade tagit i vägen. (Behöver jag egentligen nämna hur oerhört dåligt jag tycker att det är att man inte har större koll på rent livsviktiga saker?) Detta fick till följd att vi naturligtvis fick åka till badhuset och leta, leta, leta, att vi fick gå längs med vägen från badhuset till skolan, och - just det - leta, leta, leta, att vi fick göra en polisanmälan då pumpen ändå inte återfanns, att Sander hastigt och lustigt fick gå tillbaka till insulinsprutor (vilket till en början fick till följd att han inte alls mådde bra samt att jag och Jimmy fick turas om att gå upp en gång i timmen hela natten och kolla hans blodsocker), att jag upprepade gånger fick samtala med pumpföretag, Astrid Lindgrens barnsjukhus, vårt försäkringsbolag samt kommunens försäkringsansvariga person. Och Jimmy fick så klart stanna hemma från jobbet för att vara hemma med Sander.
Naturligtvis ville ingen stå för kostnaderna för den förlorade pumpen, och då jag tyckte att det nog ändå borde vara skolans skyldighet att hålla reda på livsviktiga saker under obligatorisk skolundervisning, så hävdade man att det inte alls var självklart att det var skolans ansvar, utan kanske Sanders. Herre Gud säger jag bara, han är åtta år! Inte nog med att han redan hela tiden måste tänka på att han ska äta på vissa tider, hur mycket han ska äta och vad som är lämpligt att äta, att säga till om han känner att han får lågt blodsocker, att komma ihåg att ta insulin och så vidare, och så vidare, och så vidare - även detta ska en åttaåring alltså hållas ansvarig för! Att lagen egentligen säger att han har rätt till en assistent på halvtid för att hålla reda på detta åt honom tills han är tio år, det struntar kommunen helt i, och säger att det får lärarna och fritidspersonalen hjälpa till med. Men om de inte gör det då, om de inte hinner eller glömmer? Jo, då är det tydligen Sander som är ytterst ansvarig....
Ett dygn senare kom i alla fall pumpen fram - den hade legat i telefonrummet, där Sander hade suttit då han hade ringt hem för att fråga om vi kunde byta ut slangen efter badet. Men där hade tydligen ingen tänkt på att leta. Känns alltså inte som att engagemanget var så himla stort. (Vet att jag låter bitter, men ibland känner man bara att det faktiskt får vara nog!) Hur som helst är vi i alla fall mycket lyckliga att pumpen kom fram och att Sander mår bra igen, men vi är INTE sugna på att låta Sander få bada med skolan någon mer gång, tyvärr.
Om vi istället ska fokusera på det positiva som har hänt under veckan så är det till största delen jobbrelaterat. Jag har fått klart att jag ska få åka på studieresa till Auschwitz-Birkenau i januari, något som jag länge har känt att jag vill besöka. Dels för att jag är religionslärare, dels för att jag på det personliga planet känner det nästan som en skyldighet att ha sett detta. Detta har hänt, och det får inte hända igen, och jag tror att det är viktigt att våga se även det hemskaste för att få största möjliga kunskap om hur det onda ska bekämpas här i världen. Jag finner en oerhört viktig uppgift i min roll som religionslärare, och det är att öka människrs kunskap om hur andra kulturer och religioner fungerar, för jag tror att okunskapen oftast är det som föder rädsla, och rädsla föder tyvärr ofta våld.
Och med det vill jag också komma till det som också har gjort veckan ännu ljusare, nämligen mina fantastiska elever. Denna vecka har verkligen gjort mig påmind om varför jag ville bli lärare, nämligen för att få chans att se mina elever, och i bästa fall få betyda något för någon, och någon gång kanske till och med kunna få betyda en förändring i tanke och handling för någon. Och denna vecka har jag verkligen fått detta bekräftat, flera gånger om till och med. Jag kan av sekretesskäl inte gå in på hur, men oj vad bra det känns! Nog är det emellanåt ett slitigt jobb att vara lärare, men de gånger man ser ett ljus tändas i någons ögon, den gången man får höra att man har varit betydelsefull för någon, och kanske till och med ändrat någons framtid till det positivare - ja, då är det värt allt slit. Flera gånger om till med.
Denna lilla bild får symbolisera så väl det lätta som det svåra här i livet.
Ha det gott tills vi hör igen!
2010-10-24: Jag har bara-a-a-a-a regn hos mig...
I övrigt har vi haft några ovanliga oktoberdagar här i Norrtälje; det har nämligen kommit ganska stora mängder snö, som dessutom har behagat bli liggandes kvar! Vackert och ljust blev det ju så klart, men snö i oktober...? Nej, det känns jättefel för mig! Alla här i huset håller dock inte med om detta, Viola, Sander och Perla njuter (eller rättare än sagt NJÖT) för fullt av snön! Idag har nämligen snöandet (ÄNTLIGEN! i mitt tycke) bytts ut mot gammalt hederligt oktoberregn, och jag hoppas av hela mitt hjärta att eländet (snön alltså) är helt borta tills imorgon bitti.
Valpkursen, då? Jo då, vi har som vanligt varit på kurs idag, och idag var nog första gången som det verkligen gick jättebra för samtliga ekipage. Vår kursledare Jenny berömde oss massor, och det hördes att hon faktiskt verkligen menade det hon sa. Nästa gång är det sista kurstillfället (Hjälp, redan!), men samtliga deltagare har anmält sig till fortsättningskurs. Det känns verkligen roligt, då så väl hundar som människor kommer verkligt bra överens med varandra! Läxan tills nästa gång är bland annat att öva in valfritt cirkustrick som "avslutningsuppträdande" - tips mottages tacksamt! :-)
Större delen av släkten på plats!
Sander njuter av att få Tant Madeleines fulla uppmärksamhet...
... och Perla av att få "moster" Ingelas!
Och så här såg det alltså ut i fredags morse - den 22:a oktober!
Nu är det äntligen dags för detta:
Ett program som jag tycker är riktigt "höstmysigt"!
Ha det riktigt gott tills vi hörs igen!
2010-10-19: Rödluvan, Askungen och... och... ... Den Enarmade Banditen?
"Idag sågs Den Enarmade Banditen på promenad tillsammans med Rödluvan i Kvisthamras villakvarter. Väl hemma möttes de av ingen mindre än självaste Askungen."
Låter som något hämtat ur en kombination av en sagobok och en kvällsblaska, eller hur? Nu hoppas jag att jag i alla fall har fått någon att undra vad det egentligen var frågan om...
Jo, så här var det: För en stund sedan beslöt Perla och jag mig för att trotsa höstrusket och ge oss ut på en kortare kvällspromenad. Kvällen till ära blev det premiäranvändning för Perlas höst- och vintertäcke, och det visade sig att Perla definitivt var hundarnas look-alike till Rödluvan. (Döm själva av bilderna...) Promenaden var riktigt mysig trots regn och småblåst, och inte blev det sämre av att vi blev mötta av självaste Askungen när vi kom hem(!). I mitt stilla sinne började jag tänka att detta verkligen verkade utveckla sig till en helt sagolik kväll... Men i så fall, vem var då jag i kvällens saga...?
Jo, efter ett tag kom jag på svaret: Den Enarmade Banditen... ;-)
Little Red Riding Hood...
...mottages varmt av Kvisthamras egen Cinderella!
Och vem det här är behövs väl knappast förklaras?
... så var sagokvällen slut! :-)
2010-10-16: Trist dag...
Idag har varit så tråkig, så tråkig, enligt Perla. Jag har precis opererat min hand, och kan just nu inte vara så aktiv. Jimmy är kanonförkyld, precis som Viola, så de kan inte heller vara så aktiva. Sander är däremot pigg och glad (och aktiv!), men han är hos mormor och morfar, så inte heller honom kan Perla leka med. Jaa, ni hör ju hur det låter för en liten Perla - TRIST. (Och inte så aktivt... ;-))
Näe, skämt å sido, igår och idag har nog varit ganska så långtråkiga för samtliga familjemedlemmar, men Perla har gjort det bästa av situationen, det vill säga använt tiden till att ligga tätt, tätt intill mig i sängen och bara mysa. Det är inte fy skam när man känner sig lite eländig, att ha en trofast och kärleksfull vän som inte viker från ens sida! Kan säga att det definitivt har gjort dagen mycket trevligare!
Jag försökte mig senare, för en liten stund sedan, på att ta några uppställningsliknande bilder, för jag tycker att det är roligt att försöka föreviga resan från valp till vuxen. (Man har ju liksom börjat inse att valptiden går alldeles, alldeles för fort!) Kan väl knappast säga att bilderna är i klass med de jag till exempel ser på Perlas gammelmattes, Marie Sandbergs, blogg, men skam den som ger sig! Lite, lite bättre tycker jag trots allt att de blir för varje gång, och övning ska ju trots allt ge färdighet, som det så vackert heter! :-) Kolla gärna hur fokuserad Perla är på husse på samtliga foton - det är Perla i ett nötskal: 100% närvarande i det hon gör och 100% fokuserad på att göra oss glada och stolta. Det lyckas hon alldeles förträffligt med, och det tror jag också att hon vet och känner.
Perla - världens bästa vän.
(Och nedan följer åter ett bidrag från den trettiotreåriga tonåringen...)
2010-10-13: Träning på ängen
Dagens läxa blev att öva inkallning under störning (gärna från något valpen är riktigt intresserad av att göra), att träna att gå i koppel utan att dra, samt att följa husse/matte trots olika frestelser. Vi blev helt enkelt uppmanade att söka upp svårigheter (av lagom grad) och med lös hund alternativt hund i lina och försöka se till att valpen TROTS allt detta lyssnar på oss "förare". Och idag har jag och Perla gjort just detta!
Dagens övningar bestod i att Perla fick gå lös (med lina) nedanför vår slalombacke, där det är riktigt öppen ängsmark, och många hundar och människor motionerar där. Vi försökte utsätta oss för allehanda svårigheter; vi gick förbi barn som lekte, joggare som (så klart) joggade, och vi följde till och med efter andra hundekipage - och Perla skötte sig HELT perfekt hela tiden! Hon vek aldrig mer än fem meter från min sida, även när jag SPRANG så anpassade hon helt självmant sig efter mitt tempo (TROTS att hon tyckte att det var så himla roligt!), hon gick i den riktning jag visade med arm och röst och kom som ett skott vid inkallning. Jag kan säga att jag var så stolt, så stolt. Just idag var ingen utmaning för stor, Perlas största önskan var helt klart att få följa mig. Vår duktiga, duktiga lilla tjej! :-)
Sander och Perla gosas efter lyckad träning!
2010-10-11: Hemkomna från 32 grader i skuggan...
Semestern har verkligen varit underbar, och barnen har njutit ofantligt av att vårt hotell hade såväl sex egna vattenrutschbanor som femtio meter till stranden. Vi slapp dessutom allt vad magsjuka heter, men i bilen hem så kräktes Viola. Jag vet dock inte om det kanske bara berodde på utmattning (vi landade på Arlanda 02:30, och var hemma i vårt hus 04:14 natten mellan lördagen och söndagen), för hon har inte mått något illa efter det, och ingen annan (tvi, tvi, tvi!) har blivit sjuk heller.
Under veckan blev det mestadels sol och bad (och lite shopping, mest av lädervaror, som verkligen var superbilligt), men vi han också med två utflykter, en tur med en "piratbåt" och en ridtur med en kamelkaravan, vilken var förvårnansvärt lång; vi fick säkert rida 45-50 minuter, vilket var betydligt längre än jag hade förväntat mig av en typisk "turistattraktion". Det var också skönt att se att djuren såg väldigt välmående ut, och att deras skötare var väldigt omtänksamma och nogranna med dem - det var nämligen en oro jag hade när vi anmälde oss till turen.
Och Perla, då? Jo, hon fick följa med som handbagage på planet. Nä då, så var det faktiskt inte: Hon har bott hos farmor Monica under veckan, och också varit och hälsat på hos Cissi och legat i hennes säng och ätit leverpastej. Tusen tack till er båda! Tryggt och skönt att ha er som hundvakter, men OJ vad vi har saknat Perla, och det var mycket tydligt att saknaden var ömsesidig när vi (i Perlas tycke) äääntligen kom hem!
Uppställda inför kamelturen, framför kamelen Monica.
Viola njöt ofantligt av att rida, och tyckte att Habita
(som denna kamel hette) var så snäll och duktig!
Sander tittar ut från piratskeppet.
Min snygga man Jimmy sitter och väntar på maten...
...som kom en stund senare. Viola låter sig väl smaka!
Slutligen världens finaste Perla, här liggandes på köksgolvet.
(Och inte i handbagaget!)
Hon var lite extra smal när vi kom hem, trots att farmor
försökt fresta med allehanda delikatesser... ;-)
Och sluligen:
TUSEN TACK
Monica och Cissi
för att ni ställde upp!
P.S. Valpkursen missades självklart inte - mer info om den kommer i nästa inlägg! :-) D.S.
