springpearl

Idag har jag inte varit på jobbet. Idag har Viola inte varit på dagis. Och idag har inte heller bilen varit längre bort från garaget än några meter. Varför det, kan man undra, så här en helt vanlig vardag? Jo, anleningen är att det har varit snöstorm sedan igår eftermiddag, och vi är helt enkelt insnöade...

Morgonen började med att min lärarkandidat Amanda ringde och berättade att hon inte skulle komma till jobbet, i och med att alla bussar från Uppsala till Norrtälje var inställda. Redan då började jag ana oråd, men beslutsam sa jag till mig själv (med min inre, uppenbarligen okloka, röst) att det här skulle nog ordna sig ändå. Jag var ju trots allt ute i god tid, och lite skottning har väl aldrig skadat någon?

Lite skottning var det, ja... Jo, pyttsan! När jag kom ut visade det sig att hela vår gata hade yrt igen, och var belagd med ett cirka 70 - 80 centimeter tjockt snötäcke. En normal och klok människa skulle vid denna syn ha insett det omöjliga i att med bil försöka ta sig till jobb och dagis, men tro inte att jag fattade naturens vink för det... Nej då, jag beslöt mig istället för att om jag bara lyckades skotta garageinfarten fri så skulle jag kunna få upp sådan fart på bilen att jag liksom skulle kunna "glida igenom" lagret av nysnö. Sagt och gjort, skottning av stora mängder snö blev det, och sedan tog jag fart - och TEORIN STÄMDE!!! Jag GLED faktiskt igenom nysnön  - i två, tre meter ungefär - och sedan var det stopp. TVÄRSTOPP. Bilen kom varken framåt eller bakåt, trots stor kämparglöd från min och Violas sida.

Tillslut insåg ändå till och med jag det hopplösa i situationen, inte bara i att komma till jobb och dagis, utan också i att överhuvudtaget kunna röra bilen ur fläcken. Enda möjliga räddningen i detta läge var helt klart att försöka skotta undan den snö som uppenbarligen packat in hjulen. Motvilligt öppnade jag bildörren - i den bästa av världar, ja... För i den verkliga världen var det så mycket snö att inte heller bildörren gick att få upp! Gissa om jag kände mig minst sagt fånig (och TOTALT osmidig!) när jag fick krypa ut genom bilrutan... Vet inte om grannarna såg mig, men i så fall har jag helt klart bjudit dem på ett riktigt gott skratt som de antagligen sent ska glömma! Väl ute ur bilen var det "bara" att skotta fram den,  först så att jag kunde öppna dörrren (för att kunna dra upp rutan till det nu ganska snöfyllda fordonet) och så att jag så småningom kunde få loss åbäket och vackert ställa in det i garaget igen.

Behöver jag säga att jag inte tänker sätta min fot längre utanför dörren än nödvändigt resten av denna dag...?