springpearl

Igår var jag i Uppsala och träffade min diabetesläkare, och jag passade då också på att shoppa lite... En jättesnygg linneklänning bidde det till mig, ett rosa koppel till Luna (så att hon och Perla kan matcha varandra!), och så det som hundarna definitivt upskattade mest; nämligen en oxhudsfrisbee. Tjejerna har lekkampat om den så att det har stått härliga till, och jag kunde inte låta bli att passa på att fota lite under tiden...

Ett steg i taget, en fot framför den andra, som en så klok bloggläserska och whippetägarinna uttryckte det; så är mina dagar just nu. Men jag går i alla fall, jag har inte lagt mig platt och givit upp. (Om man ska se det positivt, och det brukar jag nog i vanliga fall vara rätt så duktig på, men nu har det varit svårt en period.)

Roligt var det i alla fall senast jag och Perla var på kurs, för OJ så bra det gick! Vi tränar nu på nya platser varje vecka, och denna gång var det träning på Stora torget mitt inne i centrala Norrtälje = det var en hel del störningar i form av människor och andra hundar. Vi tränade bland annat stanna (vilket inte gick så jättebra, men jag kände ändå att poletten började trilla ner hos så väl mig som Perla) och även sakta, som är vårt kommando för att gå nära intill; kopplad eller lös. Och si det, det var andra bullar det - JÄDRAR så bra det gick, och trots att ett litet barn (som är det bästa Perla vet) gick förbi på tjugo centimeters avstånd så hoppade eller slickade Perla inte, utan frågade istället mig om lov. Shit vad stolt jag var då, vill jag lova! Inte nog med att man har världens gladaste, snällaste och vänligaste hund, nu börjar hon dessutom beté sig som det anstår den galanta dam hon är...

Annars kan jag också berätta att våren är nästan smärtsamt vacker här i Norrtälje just nu. Kan nästan vara lite jobbigt att se för tillfället, men samtidigt försöker jag låta det påminna mig om att allt går i cirklar, allt börjar om. Och så ska det väl även bli med lyckan, hoppas jag. Även om livet just nu känns tungt så hoppas och tror jag på att lyckan så småningom ska komma tillbaks. (Måtte det bli snart!) ;-)

Har haft (och har tyvärr fortfarande) en tuff period på det personliga planet, och därför har jag inte haft ork att skriva på ett tag. Så´nt är ju livet, ibland tistlar och ibland rosor, och det är väl också det som gör att man till fullo kan uppskatta de fina stunderna i livet - inget ljus utan mörker, så att säga. Och efter natten sägs ju också gryningen komma, och så får vi väl också hoppas att det blir även i detta fall.

När det gäller barn och hundar (som ju är det vanligast återkommande temat på denna blogg) så är dock allt alldeles utmärkt. Violas dansuppvisning var alldeles fantastisk, särskilt som de i hennes grupp tillslut bara var två små tjejer kvar (!) - gissa om dessa små, små fyraåringar var bedårande söta på den stora, stora scenen...? ;-)

Även hundarna mår utmärkt, och snart är det dags att börja på valpkurs med Luna - spännande! Hon är en riktigt framåt och orädd liten tjej, och det ska bli så roligt att få se hennes reaktion på alla de andra valparna... För Perla är det däremot snart dags för avslutning på den fortsättningskurs hon och jag går på, och sedan finns ingen mer kurs att gå på hos Jenny, som vår instruktör heter. Jenny sa faktiskt till och med att hon nog inte hade mer hon kunde lära oss, men det tror jag vad jag vill om! Däremot kan jag definitivt konstatera att vi absolut kan mer nu, och framförallt har fått en bättre kontakt, än om vi INTE hade gått alla dessa kurser - tack för det, Jenny! Men allra mest, tack Perla för att du är världens trevligaste hund...

... för en del (läs MIG!).Nej då, man ska inte klaga, men jag är inne i en minst sagt intensiv, men ruskigt rolig, period just nu. Har blivit utsdd till en nyckelposition i vår kommun när det gäller den nya gymnasiereformen, och jag var igår specialinbjuden till en konferens som Skolverket höll i. Mellan nio och sexton höll nämnda konferens igång, vilket var jätteintressant, men ruskigt mentalt krävande...

Idag har en stor del av dagen gått åt till att sammanställa och rapportera in resulatet för nationella provet i svenska. Jag hann dock "bara" igenom en av mina tre klasser, men kan där till min stora glädje meddela det smått fantastiska resultatet att 94% av de elever som deltog blev minst godkända! Kära målarelever, Å SÅ STOLT jag är över er!

På fredag blir det konferens igen, denna gång med Bedömargruppen gällande  de nationella proven i svenska (som jag har den stora äran att få sitta med i). Även dessa möten brukar vara ruskigt krävande, men å andra sidan samtidigt fruktansvärt givande. Låter det som det är mycket just nu? Jo då, lägg till stundande dansuppvisningar nästa vecka (Viola) och schackturneringar (Sander) samt försenad födelsedagsfest med tillhörande middag, så kanske ni annar vad jag menar med tuffa tider - fast samtidigt OJ så roliga!