springpearl

Idag har jag promenerat för första gången sedan Influensan med stort I slog till. Tjugo minuter orkade jag promenera tillsammans med Perla, sedan tog svetten och utmattningen över. Men skit samma, Å SÅ SKÖNT DET VAR ATT KOMMA UT IGEN!!! (Perla har självklart varit ute med både husse och lill-husse medan jag har varit sjuk, men det är helt klart så att det är jag som bjussar på de längre promenixarna här i huset.) Hälften av tiden gick Perla okopplad, och hon fick då träna kommandot sakta, vilket i praktiken för mig och Perla betyder att hon ska hålla sig bakom, strax intill mig. Det gick kanon, och Perla var så uppmärksam! När vi sedan kom hem till vår lilla återvändsgata löste jag henne från kommandot (vilket jag alltid gör när hon har varit duktig på promenaden, och det är hon faktiskt nästan jämt), och hon fick sträcka ut på riktigt whippetvis. Hon ser så oerhört härlig ut när hon gör detta, hon springer runt, runt, runt mig i någon slags kombinerad race- och bockstil. Det är mycket svårt att förklara stilen, men för den som har sett syster Saras språng kan jag säga att Perlas påminner en hel del om dessa!

Sedan kan jag också berätta att det händer konstiga saker här i huset. Jag misstänker att den där bautaråttan som bodde (eller bor?) i Perlas gammelmatte Maries hus antingen har flyttat hit eller har släktingar här i Norrtälje. Vi har nämligen en hel del söndertuggade hårsnoddar i huset som Perla hittar och kommer och lämnar hos mig, men det konstigaste hände ändå igår morse: Jag hade gjort två ostsmörgåsar som jag hade lagt på köksbänken, men till min förvåning låg där plötsligt bara EN! Jag vet inte riktigt vad jag hade gjort, antagligen hade jag hjälpt Sander och Viola med något, men hur som helst, när jag äntligen skulle sätta mig ner och äta min efterlängtade frukost var alltså 50% av den upplöst i det blå... HUr kan detta ha gått till? Jag har INGEN ANING, barnen hävdade med bestämdhet att de var oskyldiga (och det tror jag på, då de redan var proppmätta efter sin frukost en kvart tididgare), Jimmy låg och sov, och Perla... Nej, inte kan det väl ha varit Perla? Hon såg så oskyldig, så oskyldig (och ganska mätt och belåten, hrm) ut - så det måste ha varit en bautaråtta även här...

... och denna någon är Perla. Jag har varit toksjuk i drygt en och en halv vecka nu, med feber, hosta och andningssvårigheter. Detta har onekligen oroat Perla mycket, då hon under denna tid knappt vikt en millimeter från min sida. I vanliga fall fördelar hon sina gracer förhållandevis jämnt över oss familjemedlemmar, men så är icke fallet nu. Hon ligger hos mig i sängen oavbrutet, och då och då ger hon mig en slick eller putt för att liksom kolla av att jag är OK. Fascinerande att även få se denna sida av vår lilla hund, och jag kan säga att jag nu har ytterligare förståelse för uttrycket Hunden är människans bästa vän.

... idag är det Perlas födelsedag! Hurra, hurra, HURRA!!! Grattis hela Mibisan´s Tulpankull som idag fyller ett år!!! Tänk att det idag är nästan ett år sedan jag såg Perla på bild för första gången, och pratade med Marie, som jag genast fick ett så oerhört positivt och gott intryck av... Å vad tiden har gått fort, och så självklart det känns att Perla finns här hos oss, och liksom alltid har  funnits här. Hon bjuder oss på så mycket kärlek och skratt varendaste dag, och jag kan helt ärligt säga att hon faktiskt bidragit till hela familjens välmående!

Någon uppvaktning har det inte blivit än, men så snart barnen kommer hem från skola och dagis blir det paket till födelsedagsbarnet! Att jag är hemma så tidigt beror på att jag är vrålförkyld, och därför valde att jobba hemifrån när jag var klar med mina undervisningstimmar... Hur som helst utlovas bilder från firandet i kommande blogginlägg! :-)

♥ Perla då...

 

...och Perla nu; ett år idag! ♥

 

 

Så sist, men inte minst: Perlas present!

Men schhh, säg inget till Perla,

det ska ju vara en överraskning så klart... ;-)

 

 

 

Och så blev det ett tillägg så här nästan på en gång:

 

När det var dags att vittra brevlådan visade det sig nämligen att världens goaste och omtänksammaste gammelmatte Marie hade skickat en födelsedagspresent till Perla (som självklart också var från mamma Tikka). Har någon hört något gulligare? Hur paketet och paketöppningen såg ut syns på bilderna nedan, liksom vad som gömde sig i paketet!

 

 

Paketet från Marie och Tikka...

 

... gemensam paketöppning...

 

... och slutligen, i STORT format, för att göra motivet rättvisa:

Perla i den fina rosetten hon fick från gammelmatte och mamma!

På baksidan stod exakt födelsetid (10.30) samt födelsevikt (276 gram).

♥ Helt otroligt omtänksamt! ♥

 

Present numero dos, som även den blev uppskattad!

 

Och slutligen två nyklippta och fina barn!

 

... och NU tror jag i alla fall att det är färdigrapporterat

från födelsedagsfirandet! ♥

 

 

Idag har jag inte varit på jobbet. Idag har Viola inte varit på dagis. Och idag har inte heller bilen varit längre bort från garaget än några meter. Varför det, kan man undra, så här en helt vanlig vardag? Jo, anleningen är att det har varit snöstorm sedan igår eftermiddag, och vi är helt enkelt insnöade...

Morgonen började med att min lärarkandidat Amanda ringde och berättade att hon inte skulle komma till jobbet, i och med att alla bussar från Uppsala till Norrtälje var inställda. Redan då började jag ana oråd, men beslutsam sa jag till mig själv (med min inre, uppenbarligen okloka, röst) att det här skulle nog ordna sig ändå. Jag var ju trots allt ute i god tid, och lite skottning har väl aldrig skadat någon?

Lite skottning var det, ja... Jo, pyttsan! När jag kom ut visade det sig att hela vår gata hade yrt igen, och var belagd med ett cirka 70 - 80 centimeter tjockt snötäcke. En normal och klok människa skulle vid denna syn ha insett det omöjliga i att med bil försöka ta sig till jobb och dagis, men tro inte att jag fattade naturens vink för det... Nej då, jag beslöt mig istället för att om jag bara lyckades skotta garageinfarten fri så skulle jag kunna få upp sådan fart på bilen att jag liksom skulle kunna "glida igenom" lagret av nysnö. Sagt och gjort, skottning av stora mängder snö blev det, och sedan tog jag fart - och TEORIN STÄMDE!!! Jag GLED faktiskt igenom nysnön  - i två, tre meter ungefär - och sedan var det stopp. TVÄRSTOPP. Bilen kom varken framåt eller bakåt, trots stor kämparglöd från min och Violas sida.

Tillslut insåg ändå till och med jag det hopplösa i situationen, inte bara i att komma till jobb och dagis, utan också i att överhuvudtaget kunna röra bilen ur fläcken. Enda möjliga räddningen i detta läge var helt klart att försöka skotta undan den snö som uppenbarligen packat in hjulen. Motvilligt öppnade jag bildörren - i den bästa av världar, ja... För i den verkliga världen var det så mycket snö att inte heller bildörren gick att få upp! Gissa om jag kände mig minst sagt fånig (och TOTALT osmidig!) när jag fick krypa ut genom bilrutan... Vet inte om grannarna såg mig, men i så fall har jag helt klart bjudit dem på ett riktigt gott skratt som de antagligen sent ska glömma! Väl ute ur bilen var det "bara" att skotta fram den,  först så att jag kunde öppna dörrren (för att kunna dra upp rutan till det nu ganska snöfyllda fordonet) och så att jag så småningom kunde få loss åbäket och vackert ställa in det i garaget igen.

Behöver jag säga att jag inte tänker sätta min fot längre utanför dörren än nödvändigt resten av denna dag...?

Har precis kommit hem från ytterligare en tjänsteresa, denna gång till Finland, där vi studerade det finska skolsystemet. Finland har nämligen i upprepade undersökningar visat sig uppnå mycket goda kunskapsresultat, medan Sverige tyvärr har en sjunkande trend gällande detsamma. Mycket spännande och intressent var det, och de största skillnaderna skulle jag i korthet vilja presentera som längre skoldagar, hårdare disciplin, och strängare syn på studiebidrag - för den elev som misslyckats med 25% eller mer av studierna dras studiebidraget helt sonika in. Vad man sedan ska tycka om detta är upp till var och en...

Även om det naturligtvis var mycket intressant att få förmånen att besöka Finland och se deras skolsystem, så ska jag inte sticka under stol med att jag tyckte att det var riktigt, riktigt skönt att komma hem. Under den senaste månaden har det varit väldigt mycket farande och flängande hit och dit för min del, och nu ser jag fram emot en tid av skön hemmavaro med familjen. Naturligtvis har jag köpt med mig små presenter till barnen vid varje resa (både för att jag naturligtvis själv finner stor glädje i det och för att det ska vara lite lättare att mamma är bortrest), och denna gång blev det även en liten present till Perla. Det var alldeles ljuvligt fuchsiafärgat  halsband med tuffa runda nitar, och det hade ovanligt nog dessutom en helt överkomlig prislapp. Självklart slog jag till! :-) Till Sander och Viola blev det tröjor (samt en Hello Kitty-kopp till Viola), och till Jimmy blev det ljuvligt god vit choklad med blåbärsbitar i. Jag tror att samtliga familjemedlemmar var ganska nölja med presenterna, även om Perla nog sneglade rätt längtansfullt mot Jimmys godis... ;-)