springpearl

Igår kväll var jag och min syster ute på en kvällspromenad, och då vi kom tillbaks till Kvisthamra (där vi båda bor) fick vi bevittna en helt sjuk sak, en sådan som man har hört skrönor om, men inte tror händer på riktigt:

I ett kvarter vi båda känner till väl, där våra barn ofta brukar vara på besök i ett av husen och dessutom leka på lekplatsen, kommer en lös Schäfer springande emot oss - tror vi. Så visar sig faktiskt inte vara fallet, utan Schäfern genar helt enkelt över lekplatsen, för att hinna med den bil som hans husse kör - HUSSE ÄR UTE OCH RASTAR HUNDEN MED BILEN!!! Jag har hört talas om sådana här historier, men inte trott att de kan vara på riktigt, men nu vet jag till min förfäran "bättre".

Huset där husse och Schäfern bor har varit till salu, och de båda är nu nyinflyttade - vilket sätt att inviga sin bekantskap med grannarna! Snacka om att utsätta så väl sin hund som allmännheten för fara! Hur långt den stackars hunden fått springa efter bilen vet jag inte, men egentligen är det oväsentligt, för det är ett HELT oacceptabelt och oförlåtligt beteende oavsett detta i mina ögon. Stackars hund, och stackars småbarn som leker på lekplatsen, stackars dem som bor på gatan, stackars medtrafikanter, och stackars... Ja, listan kan göras hur lång som helst! Men någon som det INTE är synd om är, ursäkta uttrycket, men jag tycker att det är befogat i detta fall, är hundens Idiot-husse! Idag blir det i alla fall ett samtal till polisen från min sida, sedan så hoppas jag att de gör en påhälsning hos husse och berättar att detta beteende är att betrakta som grov oaktsamhet på många olika sätt.

Vi har det annars i alla fall gott här hemma i sommarvärmen, vilket bilderna nog bevisar! :-)

... och uppenbarligen också en god grund för lugn i huset. Barnen och jag har med lite hjälp från flickorna ;-) gått igenom alla barnens kläder för att se vad som är lagom, vad som är ärvt och har blivit lagom, och vad som är för litet och ska a.) skänkas bort eller b.) slängas om det är för slitet eller trasigt. Lååång tid tog det (eftersom jag har undvikit uppgigten en längre tid, hrmm), och trötta var vi, men OJ så nöjda nu, när allt är klart! Nedan följer bilder på den frid som nu råder...

I fyra års tid har jag väntat, och så idag hände det äntligen. När vi flyttade in i vårt hus (för fyra år sedan då alltså) fanns det ett stort, stort, STORT buskage av taggbuskar och sly framför vårt hus, som faktiskt var så högt att man inte kunde se ut från balkongen. Dessa röjde jag själv bort för hand, och längst, längst in bland alla taggbuskar fann jag - några enstaka pionblad. Jag gissar att dessa en gång i tiden ståtade i full prakt framför huset, och nu kämpade de för att överhuvudtaget hålla sig vid liv. Jag var mycket tveksam om bladen skulle ha någon chans att överhuvudtaget överleva en flytt, men jag ville ändå ge denna ihärdiga planta en chans.

Första sommaren såg det väldigt tveksamt ut om pionen skulle överleva sin nya placering, men redan andra sommaren hade den återhämtat sig betydligt. Men blommorna, de fick jag vänta på en avsevärt längre tid - närmare bestämt till dags dato. Men jag kan lova att jag pnte blev besviken! Det visade sig att pionen var den allra ljuvligaste skönhet, en ädel och makalöst väldoftande näckrospion. Och jag är alldeles, alldeles övertygad om att pionen, den har väntat på att slå ut på just denna dag, då mina allra, allra  finaste studenter (jaa, ni vet nog vilka ni är, kära målare, och även några speciella elkillar!) har tagit sin examen. Och här min kära klass, får ni också det tal som ni efterlyste i onsdag, om nu än i skriftlig form: Den allra, allra vackraste blomman väntade i fyra år för att hedra er på er speciella dag. Det vill jag också göra. ♥

Fsssscht! Fsssscht! Fsssscht! lät det i förrgår kväll från obestämt håll. Vad sjuttton var det som lät, och var kom egentligen ljudet ifrån? Uppifrån? Nej, jag kunde verkligen inte förstå vad det var som orsakade det konstiga ljudet, och döm om min förvåning när jag gick ut på balkongen - och såg en luftballong sväva uppskattningsvis tio meter rakt ovanför mitt huvud! Hundarna stod redan på balkongen, men verkade inte direkt bry sig så himla mycket om fenomenet. Kanske hade de långt tidigare upptäckt farkosten, och redan insett att den inte innebar någon påverkan för dem. Jag blev hur som helst minst sagt förvånad (och ganska så uppspelt får jag lov att erkänna!) och det tog några minuter innan jag kom mig för att springa ner och hämta barnen (som hade hunnit somna när detta begav sig) och kameran, som jag som tur det var faktiskt hade koll på var den låg. De allra "närmaste" bilderna missades i och med min första chock/oj vad händer/facinations-/jag kan inte slita mig-reaktion, men kolla gärna in de bilder som togs sedan, då ballongen gick ner för landning cirka fyrtio meter från vår tomt...