springpearl

Idag blir det bara lite känslostormsskrivande, inget matnyttigt alls! Så den som inte orkar läsa om vilken fantastiskt fin liten hund Perla är råder jag att sluta läsa redan här. Rätt ofta känns det nämligen som att jag har gått tillbaka till de tidiga tonåren när det gäller Perla, jag är nämligen (vilket nog inte gått att missa) så där ÖVERFÖRTJUST över ALLT Perla gör! (Hon pryder till och med min arbetsalmanacka inför nästa läsår - ungefär som när man som liten tjej ville ha hästar på ALLT...)

Ja, ja, så är det, men man får väl kosta på sig att vara riktigt barnsligt förälskad, även om det säkert kan verka helt sjukt för omgivningen att man kan bli så helt betagen av en liten hund... Jag kan i alla fall inte hjälpa det, och jag måste säga att de allra flesta som får träffa Perla faktiskt också blir alldeles betagna. Min syster hävdar till exempel att hon en liten del av Perla är hennes, åtminstone svanstippen!

Måste också, trots att jag gjort det många gånga förut, passa på att berömma Perlas gammelmatte Marie Sandberg: vilken fantastisk liten hund vi fick, helt otroligt cool, glad, nyfiken och trevlig - Perla passar oss helt perfekt, det  känns som om hon är skapt just att passa in i just vår familj. Säkert är det så att man faller just för den lilla valp som flyttar in till en, men ÄNDÅ känns det som att Perla var alldeles speciellt lämplig för just oss, att hon har exakt rätt egenskaper för att vi ska trivas med henne och hon ska trivas med oss. (Å vad jag tjatar, men jag vet inte riktigt hur jag ska få fram det rätt annars...) Och som sagt, STORT beröm till Marie som lade grunden till en så oerhört lätt och behaglig, men oerhört personlig, liten individ!

PUSS gammelmatte, säger Perla!