2010-10-28: Om en känslosam vecka...


Denna vecka har inneburit så väl besvikelse och oro som glädje och meningsfullhet. Om vi ska börja med det negativa så var det så att Sander var och badade med sin klass i badhuset, och där tappades hans insulinpump bort. Skolan hade ingen aning om var den hade tagit i vägen. (Behöver jag egentligen nämna hur oerhört dåligt jag tycker att det är att man inte har större koll på rent livsviktiga saker?) Detta fick till följd att vi naturligtvis fick åka till badhuset och leta, leta, leta, att vi fick gå längs med vägen från badhuset till skolan, och - just det - leta, leta, leta, att vi fick göra en polisanmälan då pumpen ändå inte återfanns, att Sander hastigt och lustigt fick gå tillbaka till insulinsprutor (vilket till en början fick till följd att han inte alls mådde bra samt att jag och Jimmy fick turas om att gå upp en gång i timmen hela natten och kolla hans blodsocker), att jag upprepade gånger fick samtala med pumpföretag, Astrid Lindgrens barnsjukhus, vårt försäkringsbolag samt kommunens försäkringsansvariga person. Och Jimmy fick så klart stanna hemma från jobbet för att vara hemma med Sander.

Naturligtvis ville ingen stå för kostnaderna för den förlorade pumpen, och då jag tyckte att det nog ändå borde vara skolans skyldighet att hålla reda på livsviktiga saker under obligatorisk skolundervisning, så hävdade man att det inte alls var självklart att det var skolans ansvar, utan kanske Sanders. Herre Gud säger jag bara, han är åtta år! Inte nog med att han redan hela tiden måste tänka på att han ska äta på vissa tider, hur mycket han ska äta och vad som är lämpligt att äta, att säga till om han känner att han får lågt blodsocker, att komma ihåg att ta insulin och så vidare, och så vidare, och så vidare - även detta ska en åttaåring alltså hållas ansvarig för! Att lagen egentligen säger att han har rätt till en assistent på halvtid för att hålla reda på detta åt honom tills han är tio år, det struntar kommunen helt i, och säger att det får lärarna och fritidspersonalen hjälpa till med. Men om de inte gör det då, om de inte hinner eller glömmer? Jo, då är det tydligen Sander som är ytterst ansvarig....

Ett dygn senare kom i alla fall pumpen fram - den hade legat i telefonrummet, där Sander hade suttit då han hade ringt hem för att fråga om vi kunde byta ut slangen efter badet. Men där hade tydligen ingen tänkt på att leta. Känns alltså inte som att engagemanget var så himla stort. (Vet att jag låter bitter, men ibland känner man bara att det faktiskt får vara nog!) Hur som helst är vi i alla fall mycket lyckliga att pumpen kom fram och att Sander mår bra igen, men vi är INTE sugna på att låta Sander få bada med skolan någon mer gång, tyvärr.

Om vi istället ska fokusera på det positiva som har hänt under veckan så är det till största delen jobbrelaterat. Jag har fått klart att jag ska få åka på studieresa till Auschwitz-Birkenau i januari, något som jag länge har känt att jag vill besöka. Dels för att jag är religionslärare, dels för att jag på det personliga planet känner det nästan som en skyldighet att ha sett detta. Detta har hänt, och det får inte hända igen, och jag tror att det är viktigt att våga se även det hemskaste för att få största möjliga kunskap om hur det onda ska bekämpas här i världen. Jag finner en oerhört viktig uppgift i min roll som religionslärare, och det är att öka människrs kunskap om hur andra kulturer och religioner fungerar, för jag tror att okunskapen oftast är det som föder rädsla, och rädsla föder tyvärr ofta våld.

Och med det vill jag också komma till det som också har gjort veckan ännu ljusare, nämligen mina fantastiska elever. Denna vecka har verkligen gjort mig påmind om varför jag ville bli lärare, nämligen för att få chans att se mina elever, och i bästa fall få betyda något för någon, och någon gång kanske till och med kunna få betyda en förändring i tanke och handling för någon. Och denna vecka har jag verkligen fått detta bekräftat, flera gånger om till och med. Jag kan av sekretesskäl inte gå in på hur, men oj vad bra det känns! Nog är det emellanåt ett slitigt jobb att vara lärare, men de gånger man ser ett ljus tändas i någons ögon, den gången man får höra att man har varit betydelsefull för någon, och kanske till och med ändrat någons framtid till det positivare - ja, då är det värt allt slit. Flera gånger om till med.

Denna lilla bild får symbolisera så väl det lätta som det svåra här i livet.
Ha det gott tills vi hör igen!


Kommentarer
Postat av: Katarina Uggla

En slitig vecka förstår jag... Vad gäller skolans ansvar så kan jag lungt säga att man som förälder häpnar över de ibland fullkomligt vansinniga besluten, skylla på andra och skuldbelägga barnen är inget de drar sig för . Tyvärr. Många fighter har jag haft kan jag lova, deras kunskap om neuropsykiatriska handikapp(mina två söner...) är i bästa fall hämtad ur fyrtio år gamla böcker. Kämpa på!! Scilla den trebenta( hon har råkat ut för en olycka) hälsar till syrran!!

2010-10-29 @ 12:58:10
URL: http://misscurlysue.blogg.se/
Postat av: Egen kommentar

Tack snälla Katatrina för de stödjande orden! Känns skönt med lite "suport-boost"... ;-)

2010-10-29 @ 16:59:45
URL: http://springpearl.blogg.se/
Postat av: Marie S

Vilken hemsk vecka! Men det glädjer mig enormt att Du ändå fått bekräftelse i god anda från din/dina elever! Lite plåster på såren denna veckan.

Ha nu en riktigt trevlig helg och pussa lilla söta Perla och hälsa så gott till familjen oxå.

Kram kram

Marie

2010-10-29 @ 19:28:21
URL: http://mibisans.blogg.se/
Postat av: Olga Sandlund

Jag blir så himla upprörd å era vägnar! Så orättvist att bli "lämnad" utan support i en svår situation. Jag förstår att det behövs minutiös planering från er föräldrars sida för att allt ska fungera i alla situationer för Sander. Det går inte att vaka överallt och man måste kunna lämna över ansvaret någon gång. Det minsta man behöver är att bli dåligt bemött av dem som man lämnat över ansvaret till.

Härligt att höra att Sander har en mamma som står bakom honom. Varma hälsningar

Olga i Motala

2010-10-30 @ 17:05:26
URL: http://tantolga.blogspot.com/
Postat av: Egen kommentar

Tack både Marie och Olga för de stödjande orden!

2010-10-30 @ 18:43:46
URL: http://springpearl.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0