2011-01-28: Auschwitz
Besöket i Auschwitz I och Auschwitz II-Birkenau har jag inte ord nog att beskriva, inte än i alla fall - men det är i alla fall ett som jag tycker passar bra, även om det inte på något sätt täcker in allt. Det ordet är starkt. Upplevelsen var mycket, mycket stark. Och ofattbar. Och naturligtvis alldeles, alldeles fruktansvärd. Trots detta är jag mycket glad att jag gjorde denna resa. I bästa fall hjälper den mig att lyckas förmedla något till eleverna, och få någon eller några att tänka till eller till och med tänka om. Och för mig är det stort och mycket vunnet. Precis motsatsen till det nazismen stod för, enligt mig: varje enskild individ räknas och har ett omätbart värde.
På familje- och hundfronten har det däremot inte hänt så mycket nytt, i alla fall inte vad jag har hunnit uppfatta sedan min hemkomst. Sander spelar nu schack två kvällar i veckan (efter att kommit tre i skoltävlingen, som faktiskt spelades i samtliga låg- och mellanstadieklasser i skolan - gissa om mamma blev stolt!?), och Viola ska denna söndag börja på dans. Hon är riktigt, riktigt spänd inför detta, då det är hennes allra första "riktiga" fritidsaktivitet. Perla har nu en tid uppfört sig lugnare och vuxnare, och det känns spännande att kanske vara på väg in i en annan fas av hundlivet. Jag tycker att det är rätt mysigt, det känns som om vi förstår varandra enlkare helt enkelt... Få se hur länge det håller i sig, för än kan väl inte unghundsfasen vara över...?
En (för tillfället?) lite mognare dam...
Det låter väldigt intressant - och samtidigt läskigt - att besöka ett ställe som Auschwitz, och där kunna "känna" och se vad som där pågick för hemskheter! Jag förstår att det leder till ännu mer eftertänksamhet, och i Ditt fall som lärare så förstår jag mer än väl att man blir ödmjuk uppgiften att verkligen än mer få sina elever att förstå och i dom fall det behövs, försöka få eleverna att ändra uppfattning.
Över till Perla nu. Det lär nog bli något mer "bakslag" i form av trotsperioder framöver, men jag upplever även här hemma med syster Sara att hon nu börjar vara lite mer "vuxen" i sitt sätt (om än att det är mycket bus med dom yngre "pöjkarna" här hemma:-). Men det är ju fullt naturligt och ska så vara. Dom är ju unga och lekfulla alla tre.
Krama söta Perla från gammelmatte och släkten hemmavid.
Marie och Company
Min farmor och farfar besökte Auschwitz för många år sedan. Min kära farmor kunde inte ens gå runt hela, hon grät så hejdlöst redan i början så hon satte sig helt enkelt och grät färdigt medan farfar gick runt. Jag tror att jag är lik min farmor i just detta fallet, tror inte jag skulle klara att ta mig runt där.
Det värsta är att tänka sig in i hur det var då när nazismen tog ett grepp om landet, om jag levt då, hade jag kunnat stå emot? Hade man svepts med av driftiga( och kanske hotfulla) ledare? Skrämmande tankar för jag vet inte svaret. Jag vet att jag skulle vilja att svaret var JA, självklart hade jag genomskådat allt och gjort motstånd men sanningen är att man inte vet om man inte var där.
Det här blev ju väldigt allvarsamt men sådant måste oxå till ibland!!
Kram Nina o Scilla( som verkar ha lugnat sig något hon med...)
Ofattbart hemskt ställe att besöka kan jag bara föreställa mig i fantasin – ett ställe som det knappt går att stava till. Starkt gjort av dig att åka dit och att genom ditt arbete verka för att detta hemska inte får glömmas eller upprepas. Att rannsaka sig själv vad man skulle ha gjort om man var med på den tiden när nazismen spreds bland oss är svårt. Så klart jag skulle ha kämpat emot eller…?? Jo, jag vill alltid tro på det goda! Hälsningar Tantolga, djupt berörd.
Hmmm.., ja ang unghundsfasen så upplever jag att på vissa kan den hålla i väääldigt lääänge - ingen nämnd och ingen glömd ;-).. Jättetrevlig blogg förresten!
Vi hörs!
Lena
